Personligt!

 Hej Kära Vänner!

Igår tittade jag på TV3 play och då på programmet drömmen om ett barn. Ett helt fantastiskt program och tårarna rann.

För mig är det mycket personligt för snart 11 årsedan 

var jag och min man nämligen i den situationen. Vi hade en dotter på 4 år vårt biologiska barn , men det blev inga syskon hur stark vår längtan än var. Det var tre svåra år som gick mellan hopp och förtvivlan.

Att vi ville ha fler barn det var en självklarhet för oss, men vi visste inte hur vi skulle kunna uppfylla denna starka önskan.

Men under -98 bestämde vi oss antingen så ger vi upp tanken eller så får vi komma på något annat sätt.

Adoption låg nära tillhands av olika anledningar både för mig och maken, så vi bestämde oss för att adoptera. Redan när det beslutat var fattat kändes allt så mycket enklare, nu vistte vi det skulle bli ett barn till och ett syskon åt stora syster, inte när men att det skulle bli så.

Vi gjorde en utredning och redan då hade vi bestämt oss för vilket land, SydKorea. Varje land har så många olika krav att det kanske inte finns så många att välja på till slut. Det är ålderskrav och jag var ganska ung , det är vikt kontroll dock var det inga problem för oss, det är antal skolår.. Ja listan kan göras hur lång som helst. Så för oss blev SydKorea självklart.

En dag i februari 2000 ringde telefonen på mitt jobb det var adoptionsscentrum som ringde. Vi hade barnbesked en liten kille född 18 dec-99.

Dagen efter fick vi bilder på världens vackraste prins och ditrekt infann sig känslan att det var vår son, han är vårt allt, vår stora glädje.

Så i april -00 gjorde jag, maken och stora dottern då fyra år en helt fantastisk resa till ett helt underbart land. Den vänlighet som vi möttes av där har jag aldrig varit med om tidigare, underbart.

Så påskafton-00 landade vi på landvetter flygplats med vår lille prins, en sådan lycka.

I dag är han snart 12 år och vår älskade prins.

En omtänksam kille, men många kompisar och jätte duktig i skolan.

Stoltare mamma finns inte.

Vi har även haft glädjen att få besöka Korea flera gånger efter detta, både när vi adopterade vår älskade ett år yngre dotter och på flera återresor.

Kram

Hanna