Stress

Jag mins fortfarande den där kvällen i maj 2013. Vi hade traktors hjälp i trädgården. Jag bakade två kakor när vi var klara som vi satt och åt. Sent på kvällen klockan var säkert över 23.00.Allt kändes så bra, det var onsdag kväll och jag skulle vara ledig torsdag-söndag. Men trött var jag, men något som jag hade varit så länge, inget att bry sig om. 

Vaknade på torsdag morgon och kom inte upp ur sängen, man kan skratta och säga att det är väl bara att gå upp, men det gick inte. Jag hade ont i hela kroppen och varken huvud eller kropp fungerade. Jag var hemma några dagar, men försökte mig senare på att jobba några dagar. när jag berättade för en kollega hur trött jag var och att jag var tvungen att vila påväg till kopieringsapparaten blev hon riktigt rädd. Jag besökte läkare och fick reda på att jag hade vätska i lungorna (lungsäcksinflammation) och flera andra fysiska symtom samtidigt. Mådde verkligen inte bra. Så här i efterhand är det lätt när man samlar all fakta att se att jag hade kört på alldeles för mycket. Egentligen helt galet och att man inte ser och förstår alla tecknen på vägen, jo jag har lite yrsel kan inte ligga på rygg, ofta huvudvärk mm.

Jag var helt eller delvis sjukskriven fram till januari från maj månad. Jag ville gärna börja arbeta och i efterhand när jag läser pappren både från försäkringskassan och läkaren står det att jag vill börja arbeta alldeles för fort och för mycket. Att jag borde vara hemma mer.
Fick också höra av två olika läkare att de som inte märker att de är på väg in i väggen, på grund av att de har så roligt påväg in iväggen, är de som oftast går hårdast i väggen.
Har fortfarande lite svårt att ta till mig detta, då jag "bara" gjorde roliga saker, saker som jag tyckte om, men ändå kunde det bli för mycket.

Varför skriver jag då detta nu, så här långt efteråt? 

Jag vill bara berätta att det tar tid och tyvärr som jag var innan känns det som jag aldrig blir igen, trötthet och koncentrationssvårigheter har blivit min ständiga följeslagare, även om det idag känns nästan som vanligt. Men bättre blir det vill jag säga till alla er som kanske inte tror det.

Är så otroligt glad att det blivit så bra som det blivit, det trodde jag aldrig i maj 2013 och det jag kände då är något jag inte hoppas någon behöver uppleva, går inte att med ord förklara.

Ha en toppen måndag!