En krånglig tid!

Detta är ett inlägg som förstås alla kan läsa och alla gärna får ta del av, även om jag hoppas att det aldrig hade hänt. Men med ett lyckat slut( som det ser ut nu).

Men främst är det till dem som känner mig lite mer och som vet vad och hur det varit.

En dag i maj, närmare bestämt Kristihimmelfärdsdagen, vaknade jag som vanligt. Men inget var som vanligt. Jag hade under natten blivit sjuk och kunde knappt ta mig ur sängen eller rättare sagt jag kunde inte det.

Kvällen innan hade vi grejat och fixat i trädgården och jag hade bakat två kakor innan jag lade mig, en vanlig kväll i Hannas liv helt enkelt.

Tiden gick och det blev många läkarbesök och sjukskrivning fram till sommarlovet.

Men inget hjälpte tre pencillinkurer, inte bättre. Jag orkade inget och kunde inte ens ta mig upp på övervåningen, utan låg mest och sov. Sommarlovet gick och jag sov, för att försöka komma upp för att stoppa i mig någon mat när jag orkade. Vi försökte göra en resa till Florida, men på nästan alla bilder sover jag och ville mest vara kvar i huset och sova.

En helt bortkastad sommar kändes/känns det som (så om ni visste vad jag längtar i år till sommaren).

Hösten började och jag ville så gärna jobba, var så otroligt trött på att gå hemma och det är verkligen så att jag har världens bästa jobb.

Så fast läkaren tyckte nog att jag skulle vara hemma så började jag på 40% och har kämpat hela hösten och har orkat, men inget annat bara att jobba. Livet här hemma har varit lite på pause kan man säga.

Men två veckor innan jul började jag jobba mina 80% och glädjen när jullovet kom och jag hade orkat dit kan jag inte beskriva. Att gå hemma är inte roligt, fy säger jag bara. Helst när man inte orkar och kan inte göra något.

Efter jul fortsatte jag med 80% och det har gått bra och faktiskt bara blivit bättre och bättre och nu känner jag att snart, snart är den helt vanliga Hanna här igen. Den som inte kan sitta still, som måste ha händerna fulla med arbete. Den som älskar aktivitet, liv och rörelse.

Vad har jag då lärt mig, jo massor, men framförallt en sak:

"Det är en ynest att kunna göra saker"

Jag kommer aldrig i hela mitt liv tänka att åh vad mycket hen gör, för det är en ynest att kunna.

Det finns en anledning till att vissa andra inte orkar eller kan göra lika mycket.

Vad har det då varit som varit felet, ingen aning, men vätska i lungorna och spottkörtel inflammation.

Men varför det inte vill/ville läka ut, det vet jag fortfarande inte och inte läkaren heller.

Så nu alla ni som undrar, nu är jag som vanligt och orkar igen och livet är underbart, när man själv bestämmer vad man vill och kan och inte att orken är slut.

Så alla mina kära bloggvänner, alla ni som har vetat som har mejlat och hört av er, tack.

Men nu är jag på bättringsvägen och jag tror inte det finns någon lyckligare än jag.

Ha nu en fin tisdagskväll, för det skall jag och vet ni vad den här gången menar jag det på riktigt, när jag skrivit det ibland i tidigare inlägg och varit så trött att jag legat i sängen och bloggat, så har det kanske inte känts så påriktigt. Men nu är hela livet på riktigt.

Kram

Hanna